Öronvivleln är en skalbagge och tillhör den
mycket stora familjen vivlar som har det typiskt förlängda huvudet,
ett så kallat snyte. Den vanligaste arten av öronvivel är
växthusöronviveln Otiorhyncus sulcatus, men utomhus
kan det förekomma många andra arter.
Som vuxen är växthusöronviveln 8-10 mm lång,
svart eller gråbrun med gula fläckar. Den har sammanvuxna
vingar och kan alltså inte flyga. Den vandrar runt om natten och
gnager på olika växters blad, så det liknar "biljettklipp" i
bladkanten. Öronviveln lägger minst 300 ägg vid de växter som
larven tycker om. Det är dock inte den vuxna öronviveln som vållar
mest problem, utan dess larver. Larven är 2-10mm långa,
vitaktiga "böjda" och fotlösa.
Larverna kan totalt ödelägga rötterna på
exempelvis Rhododendron, Azalea, jordgubbar, Hortensia, många
lökväxter med mera. Så störst skada orsakas utomhus, men även i
växthus (i botaniska trädgårdar exempelvis på Hedera och även
pelargon, cyklamen med mera) och uterum, kan stora problem
uppstå.
Symptom
Typiska symtom är dessa gnag i bladkanten, ofta i
form av halvcirklar ("biljettklipp"). På rötterna kan barken i
rothalsen vara gnagt runt om, liksom även mindre rötter kan vara
skadade.
För att vara säker på att det är
öronvivellarver som är skadegöraren och vid rätt tidpunkt
i vivelns cykel, kan man rota i jorden mellan rötterna och där
finna larverna. Om jordtemperaturen som lägst är 12 grader, är det
lämplig tidpunkt att behandla med nematoder.